I dag står det klart för de flesta att digitaliseringen inte bara är av godo. Vi blir sårbara, fientliga krafter kan utföra attacker som får stora konsekvenser. Men vi stänger även ute många människor från samhällets gemenskap, skriver Björn Eriksson i Göteborgs-Posten.

Få har missat att kontantanvändningen sjunkit i Sverige. Det är en utveckling som har uppmuntrats av starka intressen. Bankerna tjänar stora pengar på att slippa fysisk pengahantering och stora delar av handeln tycker att det är enklare när kunderna använder kort. Tidigare har även många politiker sett detta som ett steg mot att göra Sverige till en digital föregångare i världen.

MSB rekommenderar alla hushåll att ha minst 2 000 kronor i kontanter hemma i beredskap. Det förutsätter att kontanterna fortfarande finns och fungerar som betalmedel.

Det vi förlorar när kontanterna inte längre går att använda är emellertid inte bara vår beredskap, utan också någonting annat: Medmänskligheten, den sociala väv som bygger civilsamhället och känslan av trygghet och oberoende i vardagen. Dessa mjukare värden är svåra att sätta ett pris på.

I boken ”Ett kortslutet Sverige – Utanförskapet i ett kontantlöst samhälle” lyfter Kontantupproret fram sju olika berättelser. De illustrerar vilka det är som drabbas när kontanterna inte längre fungerar som betalmedel.

Det är äldre människor som inte längre kan ge gåvor till sina barnbarn, personer med funktionsnedsättning som inte kan delta i aktiviteter, kvinnor som flyr från hotfulla män och riskerar upptäckt och tidigare missbrukare som stängs ute när de vill få ordning på sin tillvaro. Ett land där vissa får vara med medan andra blir utestängda. Ett samhälle där inte alla räknas.

Politikerna behöver se kontantfrågan i ett större perspektiv. Om kontanterna inte längre finns kvar så drabbar det många grupper och enskilda människor, men det får också negativa följder för hela vårt samhälle.

När handeln i allt högre grad vägrar ta emot kontanter och bankerna fördyrar och misstänkliggör kontantanvändningen går vi i rask takt mot detta kortslutna samhälle. Varken näringsfriheten eller en effektiv brottsbekämpning är värd det priset.

Våra politiker behöver därför ta ansvar och säkra att kontanterna finns kvar. Det enda sättet att göra det är att, precis som politikerna gjort i många andra länder i Europa, lagstifta i frågan. Butiker ska vara skyldiga att ta emot kontanter. En liknande lag är dessutom på gång på EU-nivå och blir då automatiskt gällande i hela Euro-zonen.

Den utredning som nu arbetar på finansdepartementet är ett viktigt steg i rätt riktning. Därefter behöver våra lagstiftare i riksdagen också backa upp förslagen och inte låta sig påverkas av bankernas dimridåer och påtryckningar.

Då kan vi åter tala om Sverige som ett land där alla människor är inkluderade och där jämlikhet råder på riktigt.

Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret

Historierna är många om utländska turister som fyllt plånboken med svenska kronor, men som sedan växlar tillbaka lika mycket pengar. Signalen från Sverige blir tyvärr att de inte är välkomna här. Det skriver Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret.

Nu har den stora turistsäsongen börjat. Utländska turister har blivit en allt vanligare syn på våra gator, på restauranger och vid andra besöksmål. Förra året hade vi 16,5 miljoner utländska gästnätter i Sverige. Att den svenska kronan blivit billigare på senare år är en faktor som gör att fler lockas hit från andra länder.

En sak som däremot visat sig bekymmersam är den svenska attityden kring kontanter. Många utländska turister vill gärna betala kontant under sin semesterresa. Skälen till det kan variera. För en del är det väldigt dyrt att använda kort. Deras bank lägger på en extra avgift, ibland ganska många procent, vid kortköp utomlands. För andra kan det vara en fråga om trygghet, de vågar inte förlita sig på digitala system i ett främmande land. Sedan finns det ytterligare en grupp turister, ofta från bortre Asien, vars kort inte fungerar här eftersom de inte är kopplade till någon av de stora kortgiganterna Visa och Mastercard.

Oavsett skäl blir det en märklig krock när de kommer till Sverige och möts av beskedet ”Vi tar inte emot kontanter här”. Går de till nästa butik eller restaurang får de höra samma sak där. Vad ska de göra? Besvikelsen blir stor och det skapar irritation. Historierna är många om utländska turister som fyllt plånboken med svenska kronor, men som sedan växlar tillbaka lika mycket pengar. Signalen från Sverige blir tyvärr att de inte är välkomna här.

Förutom att det kan uppfattas som ogästvänligt att vägra ta emot deras pengar blir det en stor ekonomisk förlust för oss som land. Enligt de senaste analyserna från branschen har våra grannländer Danmark och Norge haft en större tillväxt i turismen efter pandemin än vi i Sverige. Om det beror på att båda länderna har lag på att kontanter ska accepteras är givetvis svårt att veta, men att det blir lättare som turist där går inte att förneka.

Servicenäringen förlorar också på kontantlösheten – den som är inkörsporten för så många ungdomar på arbetsmarknaden. Köpet av den där glassen eller den roliga Sverigemuggen blir inte av eftersom det blir för svårt eller för dyrt med kort. Kläder och skor, det som blivit lite av en svensk paradgren på senare tid, tappar många av de utländska turisterna. Även restaurangbesök för hela sällskap ställs in. Att Liseberg slutat ta emot kontanter är ett konkret exempel på hur feltänkt det blir.

Det är som att vi ännu inte förstått att det finns turister som vill uppleva Sverige, fast inte precis som vi gör det. Vi tror ofta att det digitala är så enkelt och så smart. För många utländska turister är det inte så enkelt. Då blir det inte heller så smart för oss. Låt oss i stället välkomna turisterna och ge dem möjlighet att betala på det sätt som de önskar.

Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret

Almedalsveckan 2024 präglades av soligt väder och nyfikna besökare, där Kontantupproret arrangerade hela sex evenemang i Opinionstältet på Strandvägen.

Veckan startades på tisdagen med seminariet ”Påtvingad digitalisering – ett smörgåsbord för kriminella” med representanter från PRO, SweFinTech, Sveriges Konsumenter och Riksdagen.

Under onsdagen presenterade Dennis Dioukarev sitt utredningsarbete under seminariet ”Hur ska en ny lag för kontanterna se ut?”. Medverkade gjorde även representanter från Loomis Sverige, Sveriges Konsumenter, SPF Seniorerna och Gömda kvinnor.

Torsdagen var en fullspäckad dag med hela tre arrangemang. Det första var en utfrågning av Forex vd Annelie Nässén om hur turismen påverkas av kontantlösheten i Sverige. Därefter en utfrågning av Stefan Johansson, marknadschef Loomis Sverige, samt Bengt Nilervall, näringspolitisk expert, Svensk Handel. Ämnet som diskuterades var fördelar och nackdelar med kontanter i butiker. Dagens sista evenemang var seminariet ”Det kontantlösa samhället och socialt utanförskap” med representanter från Riksbanken, Riksförbundet FUB, International Mint Industry Association, Centerpartiet och Gömda kvinnor.

Veckan avslutades med fredagens träffpunkt med vår ordförande Björn Eriksson, där både besökare på plats och deltagare via vår Facebook Live kunde ställa frågor och diskutera kontanterna.

Alla våra seminarier går att se i efterhand här.

Snart kommer vi att ha 21 nya svenska EU-parlamentariker. En fråga som inte hörts i valrörelsen är våra kontanter. Eftersom vi i Sverige har en egen penningpolitik och kronan som valuta tror vi kanske att Euron är något som andra beslutar om. Så är inte fallet.

EU-kommissionen lade förra sommaren fram ett lagförslag som innebär att handeln i hela Euro-området ska ta emot kontanter. Förslaget motiveras med tillgänglighet och acceptans, vilket betyder att kontanter ska finnas tillgängliga överallt och dessutom accepteras som betalmedel.

Kommissionens förslag är nu i en politisk beslutsprocess och kommer därefter upp till omröstning i det nya parlamentet. Svenska parlamentariker måste då ha en uppfattning om rätten för EU:s invånare att få använda kontanter.

Frågan om kontanterna har under många år varit en självklar politisk fråga i många europeiska länder. Holland, Österrike och Spanien har alla infört regler för att kontanterna ska fungera som betalmedel. Detsamma gäller Danmark och Norge som har lagkrav på handeln att acceptera kontanter. Över hela Europa har politikerna insett faran med att kontanterna försvinner.

I Sverige har det i stället varit skygglappar på när det gäller kontanterna. Under paroller som ”Marknaden får sköta sig själv” och ”Vi är en föregångare inom digitalisering” har våra kontanter först privatiserats och därefter successivt avvecklats till bankernas fromma. Förra året var storbankernas vinster hisnande 200 miljarder kronor. Samtidigt hävdar de att det skulle vara för dyrt för dem att erbjuda kontantservice så att människor kan sköta sin ekonomi på ett tryggt och säkert sätt.

Det är som att saker måste gå riktigt illa innan vi agerar. Idag försvinner uttagsautomater i snabb takt och det blir allt svårare att betala kontant vid exempelvis restauranger och klädbutiker. Med jämna mellanrum inträffar det haverier i betalsystemen, nu senast i Coops butiker, vilket visar på den sårbarhet som uppstår när allt är digitalt.

En ny utredning under ledning av Dennis Dioukarev arbetar nu på finansdepartementet med kontantfrågan. Den ska komma med förslag i slutet på detta år. Men redan innan dess behöver våra nya parlamentariker ta ställning i frågan på EU-nivå. EU-kommissionens förslag är principiellt mycket tydligt: Alla ska ha rätt att betala med kontanter. Den som inte har råd, inte klarar av eller har möjlighet att använda digitala betalverktyg ska inte lämnas utanför. Alla ska kunna gå på ett café, se en film eller köpa en tågresa. Det är en mänsklig rättighet anser EU-kommissionen.

Vår fråga blir då hur de svenska toppkandidaterna ställer sig i kontantfrågan. Vad säger Tomas Tobé, Helene Fritzon, Alice Bah Kuhnke, Jonas Sjöstedt, Charlie Weimers och de andra? Tycker de att det även fortsättningsvis ska vara bankerna som styr så att allt blir digitalt? Att de får fortsätta pressa handeln, med hot och pålagor, så att de tvingas sluta med kontanter? Ska stora grupper som äldre, socialt utsatta, funktionshindrade och förföljda kvinnor inte längre få vara delaktiga i vårt samhälle? Är det så de vill ha det?

Väljarna har rätt att få besked från sina politiska företrädare. Det är dags för de svenska EU-kandidaterna att berätta var de står i kontantfrågan.

Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret

Att våra politiker till slut har insett att en kontantavveckling inte alls blir en stillsam färd mot en digital drömvärld är välkommet. Det skriver Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret.

Äntligen händer det saker i kontantfrågan. EU drar i bromsen och förordar en lagstiftning om kontanter i hela eurozonen. Här i Sverige har regeringen tillsatt en utredning om hur kontanterna kan säkras i samhället och hur en lagstiftning för handeln bör se ut. En stor anledning till de nya vindarna är det förändrade världsläget. Idag inser vi att det behövs en robust, analog infrastruktur i hela landet, vid sidan av det digitala.

Storbankerna – som inom parentes äger Bankomat – har under många år trott sig kunna vinna matchen mot kontanterna. Om det inte finns några kontanter och allt sköts digitalt av kunderna själva så kan nämligen bankerna bara luta sig tillbaka och se på när vinstpengarna bara strömmar in. Ungefär det som redan sker i dag, fast ännu tydligare. Därför har de fördyrat och försvårat kontantanvändningen, men samtidigt vägrat att ta ansvar för de samhällskonsekvenser som följer, exempelvis alla de bedrägerier som drabbar så många. Tragedier som skulle kunna förhindras tekniskt om bara viljan fanns.

Samma banker har däremot varit påhittiga när det gäller att föra ut argument mot kontanter. Under pandemin påstods att det var riskabelt att hantera kontanter på grund av smittorisken. Av någon anledning ansågs inte kort eller betaldosor utgöra smittorisk. Folk blev rädda och undvek kontanter, trots att det bara var hittepå.

De har också lyckats få kontanter, detta sedan tusentals år fungerande betalmedel, att framstå som något suspekt. Varje liten kontanttransaktion nagelfars numera och kunderna blir behandlade som kriminella enligt en slags omvänd bevisföring.

Kontantbrottsligheten är i dag en droppe i havet jämfört med digitala bedrägerier. Enligt källor jag har från mitt gamla skrå omsätter de digitala bedrägerierna ungefär 75 miljarder per år. Det är pengar som går till kriminell verksamhet som knark, vapen och trafficking. Motsvarande siffra för kontanter är runt två miljarder om året enligt samma källor.

Det är alltså rena nonsensargument som storbankerna använder sig av för att misskreditera kontanterna.

Att våra politiker till slut har insett att en kontantavveckling inte alls blir en stillsam färd mot en digital drömvärld, utan snarare en dystopisk ensamseglats i ett stormigt hav, är därför välkommet. Sverige har gått långt, men ännu finns kontanterna kvar och allt fler inser att de är samhällsviktiga. Precis som för vårt territoriella försvar, det som nästan helt avvecklades till förmån för ”smartare” insatsförband som skulle operera i andra länder, kan situationen snabbt förändras. Då blir det dyrt, mycket dyrt, att bygga upp ett fungerande system igen.

Nu har ju storbankerna en förmåga att ändå alltid hamna på den vinnande sidan. Eftersom de räknas som systemkritiska vet de att skattebetalarna alltid får träda in och rädda upp dem om de hamnar i finansiell knipa. Våra banker kommer att klara sig även om de nu tvingas backa och återigen börja hantera kontanter – eller åtminstone inte motarbeta de kunder och handlare som gör det. Tiden när bankerna kunde strunta i sitt samhällsansvar är över.

Kloka banker ställer därför om och förbereder sig på att kontanter behövs och kommer att vara en del av en robust infrastruktur i både Sverige och i övriga världen framöver. Det vore inte en dag för tidigt.

Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret och tidigare rikspolischef