Att våra politiker till slut har insett att en kontantavveckling inte alls blir en stillsam färd mot en digital drömvärld är välkommet. Det skriver Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret.
Äntligen händer det saker i kontantfrågan. EU drar i bromsen och förordar en lagstiftning om kontanter i hela eurozonen. Här i Sverige har regeringen tillsatt en utredning om hur kontanterna kan säkras i samhället och hur en lagstiftning för handeln bör se ut. En stor anledning till de nya vindarna är det förändrade världsläget. Idag inser vi att det behövs en robust, analog infrastruktur i hela landet, vid sidan av det digitala.
Storbankerna – som inom parentes äger Bankomat – har under många år trott sig kunna vinna matchen mot kontanterna. Om det inte finns några kontanter och allt sköts digitalt av kunderna själva så kan nämligen bankerna bara luta sig tillbaka och se på när vinstpengarna bara strömmar in. Ungefär det som redan sker i dag, fast ännu tydligare. Därför har de fördyrat och försvårat kontantanvändningen, men samtidigt vägrat att ta ansvar för de samhällskonsekvenser som följer, exempelvis alla de bedrägerier som drabbar så många. Tragedier som skulle kunna förhindras tekniskt om bara viljan fanns.
Samma banker har däremot varit påhittiga när det gäller att föra ut argument mot kontanter. Under pandemin påstods att det var riskabelt att hantera kontanter på grund av smittorisken. Av någon anledning ansågs inte kort eller betaldosor utgöra smittorisk. Folk blev rädda och undvek kontanter, trots att det bara var hittepå.
De har också lyckats få kontanter, detta sedan tusentals år fungerande betalmedel, att framstå som något suspekt. Varje liten kontanttransaktion nagelfars numera och kunderna blir behandlade som kriminella enligt en slags omvänd bevisföring.
Kontantbrottsligheten är i dag en droppe i havet jämfört med digitala bedrägerier. Enligt källor jag har från mitt gamla skrå omsätter de digitala bedrägerierna ungefär 75 miljarder per år. Det är pengar som går till kriminell verksamhet som knark, vapen och trafficking. Motsvarande siffra för kontanter är runt två miljarder om året enligt samma källor.
Det är alltså rena nonsensargument som storbankerna använder sig av för att misskreditera kontanterna.
Att våra politiker till slut har insett att en kontantavveckling inte alls blir en stillsam färd mot en digital drömvärld, utan snarare en dystopisk ensamseglats i ett stormigt hav, är därför välkommet. Sverige har gått långt, men ännu finns kontanterna kvar och allt fler inser att de är samhällsviktiga. Precis som för vårt territoriella försvar, det som nästan helt avvecklades till förmån för ”smartare” insatsförband som skulle operera i andra länder, kan situationen snabbt förändras. Då blir det dyrt, mycket dyrt, att bygga upp ett fungerande system igen.
Nu har ju storbankerna en förmåga att ändå alltid hamna på den vinnande sidan. Eftersom de räknas som systemkritiska vet de att skattebetalarna alltid får träda in och rädda upp dem om de hamnar i finansiell knipa. Våra banker kommer att klara sig även om de nu tvingas backa och återigen börja hantera kontanter – eller åtminstone inte motarbeta de kunder och handlare som gör det. Tiden när bankerna kunde strunta i sitt samhällsansvar är över.
Kloka banker ställer därför om och förbereder sig på att kontanter behövs och kommer att vara en del av en robust infrastruktur i både Sverige och i övriga världen framöver. Det vore inte en dag för tidigt.
Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret och tidigare rikspolischef