Kategori: Senaste nytt

Digitala betalningslösningar som Swish, mobilt bank-id och kortköp ger en man möjlighet att övervaka en kvinnas ekonomi i realtid, även efter att hon har lämnat relationen, skriver Adine Samadi, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, och Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret, i Sydsvenskan.

Sverige är idag nära att bli ett helt kontantlöst samhälle, en utveckling som har drivits på av både politiker och banker. ”Ut med det gamla, allt ska bli digitalt!” har varit parollen i många år. Men på senare tid har allt fler börjat ifrågasätta om det verkligen är rätt väg att gå.

För kvinnor som lever under mäns makt och kontroll kan det kontantlösa samhället bli en allvarlig fälla. Ekonomisk kontroll är en av de vanligaste strategierna våldsamma män använder för att hindra kvinnor från att lämna dem. Det kan handla om att skuldsätta kvinnor genom att ta lån i deras namn, skriva hyreskontrakt i endast sitt eget namn eller helt enkelt styra över kvinnans inkomst och utgifter.

Ekonomisk kontroll är ofta en medveten strategi för att göra det omöjligt för en kvinna att ta sig ur ett förhållande. Digitala betalningslösningar som swish, mobilt bank-id och kortköp ger en man möjlighet att övervaka en kvinnas ekonomi i realtid, även efter att hon har lämnat relationen. Varje transaktion lämnar spår. Mannen kan snabbt upptäcka om kvinnan försöker ta sig ut ur hans kontroll. För den utsatta innebär det en kraftig frihetsbegränsning. Hon kan inte handla utan att det syns och ofta måste hon be om lov för att köpa något till sig själv.

Ett av de få sätten att behålla en viss självständighet är att spara undan kontanter. Till skillnad från digitala betalningar kan kontanter inte spåras, något som ger en utsatt kvinna möjlighet att planera sin flykt och köpa det mest nödvändiga, exempelvis något så enkelt som hygienartiklar – produkter som mannen i fråga kan neka henne för att utöva kontroll. Men denna sista möjlighet är nu på väg att försvinna.

Allt fler butiker, caféer och serviceställen vägrar ta emot kontanter. Överallt krävs betalkort – som våldsutsatta kvinnor ofta inte har tillgång till eller som kan avslöja var de är. När samhället successivt överger kontanterna, krymper kvinnornas livsutrymme.

I praktiken fungerar det kontantlösa samhället som en gigantisk övervakningskamera – ett verktyg för mäns möjlighet att behålla sin makt och kontroll

Utsatta kvinnor kan inte göra något utan att de upptäcker det. Och den dagen de försöker lämna kan de enkelt tvingas tillbaka, eftersom alternativet är ett liv i ekonomisk sårbarhet.

Hur kan politiker i Sverige tillåta att det är så? Alla lagar och åtgärder bör och ska enligt lag genomgå en konsekvensanalys med särskilt fokus på hur de påverkar våldsutsatta kvinnor och barn, men alltför ofta förbises just dessa aspekter.

Nyligen föreslog en statlig utredning att det ska bli lag på att kontanter alltid ska kunna användas för köp av livsmedel och apoteksvaror. Det är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt för kvinnor som lever med en våldsam man. Om kvinnan behöver fly kan hon fortfarande inte köpa en tågbiljett – SJ kräver digital betalning. Om drivmedel undantas från lagen kan hon inte tanka bilen. Hon kan inte köpa kläder till barnet eller ens en glass på ett café om de lyckas ta sig iväg.

Vi vet att samhället ofta sviker kvinnor. De blir misstrodda och deras skyddade personuppgifter kan röjas, till och med av myndigheter. När det kontantlösa samhället blir ytterligare en övervakningsmekanism ökar risken för att kvinnor aldrig tar sig ur det våld de utsätts för.

Så ser verkligheten ut i det digitaliserade och påstått jämställda Sverige – ett samhälle där kvinnor låses fast vid våldsamma män. Därför går Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, nu med i folkrörelsen Kontantupproret. Tillsammans vill vi lyfta fram en ny dimension av kontantfrågan, och vi tänker inte vara tysta.

Om samhället verkligen vill skydda och stötta våldsutsatta kvinnor, måste det finnas en väg ut. Det är hög tid att landets politiker agerar – innan ännu fler kvinnor och barn far illa.

Det kontantlösa samhället låser fast våldsutsatta kvinnor.

Adine Samadi, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret och tidigare rikspolischef

Idag har Kontantupproret lämnat över 5 000 namnunderskrifter till finansmarknadsministern. Undertecknarna kräver en lag om att kontanter ska tas emot i alla slags butiker.

Kontantupproret samlade idag ett stort antal människor utanför finansdepartementet i Stockholm. Där överlämnade Björn Eriksson en lista med 5 000 namnunderskrifter till finansmarknadsministern. Listan togs emot av politiskt sakkunnige Lucas Kramer som skulle ta den vidare till ministern.

Undertecknarna kräver att en kommande lagstiftning om kontanter ska gälla i alla slags butiker och inte bara i livsmedelsaffärer och på apotek, vilket en statlig utredning föreslagit.

– Vi har haft ett enormt engagemang från norr till söder i detta. Folk är både oroade och upprörda över att kontanterna inte fungerar som betalmedel. De vill kunna gå på ett kafé, betala sin biobiljett eller köpa en tågbiljett utan att behöva ha digitala verktyg. När kontanter inte kan användas blir människor utestängda, säger Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret.

Det lagförslag som lagts fram omfattar endast en begränsad del av handeln. Kontantupproret hoppas nu att politikerna ska lyssna på folkviljan och se till att kontanterna fungerar även i framtiden.

– Allt fler inser idag att kontanterna är viktiga, inte minst av beredskapsskäl. Då måste de också fungera att betala med i vardagen. Nu är det upp till riksdagens partier att visa var de står i frågan om våra kontanter, säger Björn Eriksson.

Kontantupproret, folkrörelsen som kämpar för kontanterna, har fått en ny medlemsorganisation. Verdandi, som arbetar mot fattigdom och sociala orättvisor, blir den tolfte organisationen som ansluter sig till Kontantupproret. Syftet är att säkerställa att alla människor, oavsett förutsättningar, kan använda kontanter.

När möjligheterna att betala med kontanter minskar eller försvinner helt, drabbar det många grupper och verksamheter i landet. Verdandi, som arbetar socialpolitiskt mot fattigdom och missbruk, ser ett stort värde i att arbeta för kontanternas bevarande.

– Kontantfrågan är inte bara en praktisk fråga, det är en fråga om social rättvisa. Människor som lever i fattigdom eller lider av psykisk ohälsa, och som inte har tillgång till digitala lösningar, riskerar att stängas ute från att kunna betala för det mest grundläggande i livet. Vi måste säkra rätten att betala med kontanter och för att ingen ska hamna utanför samhället. Man ska inte behöva ha en smartphone för att kunna betala för sig, säger Emmeli Wulfstrand, förbundsordförande för Verdandi.

Den ökande digitaliseringen och minskningen av kontantanvändning påverkar olika grupper i samhället på olika sätt. För många innebär det att de inte längre kan betala i sin vardag. För Verdandi och deras medlemmar är det en fråga om social rättvisa, där människor riskerar att stängas ute från viktiga funktioner i samhället om kontanterna försvinner.

Kontantupproret består av ett antal riksorganisationer och förbund som gemensamt vill skydda kontanterna i Sverige. Att Verdandi nu vill gå med välkomnas.

– Vi ser det som en grundläggande rättighet att kunna betala för sig – och idag är det inte längre en självklarhet för alla. Om samhället gör det omöjligt att använda kontanter, då riskerar vi att skapa ett ännu mer ojämlikt samhälle där vissa grupper helt utestängs, säger Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret.

Storbankernas enorma vinster, förra året på 156 miljarder, sticker i ögonen på de flesta. Men än värre är att en stor del av dessa vinster kommer direkt ur statskassan, skriver Björn Eriksson tillsammans med två debattörer i SvD (27/2).

Ovanstående låter märkligt, men är inte desto mindre sant. Huvudskälet är att kontanterna, statens egna pengar, nästan helt har försvunnit.

När kontanterna var det vanligaste betalmedlet var bankerna tvungna att låna dessa pengar av Riksbanken. Detta var Riksbankens huvudsakliga intäktskälla. Mellan 1990 och 2015 blev det i genomsnitt 8,4 miljarder i utdelning per år till statskassan.

I dag är situationen den omvända. Nu skapar bankerna 99 procent av penningmängden själva genom att ge ut lån till enskilda och företag. De statliga pengarna används knappt, vilket gör att bankerna behöver låna allt mindre av Riksbanken. I kölvattnet av finanskrisen 2008 och åtgärderna under pandemin, är det numera tvärtom Riksbanken som lånar av bankerna till höga räntekostnader.

De senaste tre åren har bankernas utlåning till Riksbanken legat på i genomsnitt 1 000 miljarder kronor. Samtidigt har vi haft en styrränta på uppemot 4 procent. Detta innebär att upp till 40 miljarder per år har förts över till bankerna i riskfria och passiva ränte­intäkter, utan krav på motprestation.

En sådan förmögenhets­överföring till bankerna är inte hållbar i längden. Därför tvingades Riksbanken begära drygt 40 miljarder av våra skatte­pengar i kapital­tillskott från regeringen. I september överförde regeringen 25 miljarder. Beloppet räcker dock inte för att täcka Riksbankens förluster. Samtidigt fortsätter transfereringarna till storbankerna. Det innebär att nya kapital­tillskott kan komma att krävas framöver. 

Regeringen har slutligen förstått allvaret i situationen och snabbt klubbat igenom en ändring av riksbanks­lagen som beräknas börja tillämpas av Riksbanken i mitten av 2025. Ambitionen är god, men lagförslaget har tyvärr urvattnats. Riksbanken slipper bara ränta på lån som är mindre än cirka 60 miljarder minus det egna kapitalet. Med dagens nivå på styrräntan skulle det i bästa fall spara 1,5 miljarder. Det är bättre än inget, men garanterar inte ett stopp på flödet av skattepengar till storbankerna.

Ska vi lösa situationen måste vi gå till roten med det verkliga problemet – att statligt utgivna pengar nästan helt försvunnit. Vi föreslår följande:

1. Subventionera statliga pengar, inte privata banker. Staten ska tillhandahålla kontant­hantering och digitala plånböcker för e-kronor kostnads­fritt. Det skulle bespara Sveriges företagare och medborgare höga avgifter till bankerna. Statliga pengar skulle även förenkla Sveriges betal­infrastruktur och göra den mer robust och inkluderande.
2. Statliga pengar i offentlig verksamhet. Myndigheter och offentliga verksamheter bör endast acceptera betalningar med statliga pengar som kontanter och e-kronor. Privata bankers egenskapade betalnings­medel ska inte användas av offentlig sektor.
3. Säkra Riksbankens långsiktiga finansiering. Riksbanken ska inte låna in pengar av privata banker till höga ränte­kostnader, det är slöseri med statens resurser. Vill Riksbanken sätta press på bankerna att höja sparräntorna är ränta på e-kronkonton till alla landets medborgare och företagare ett bättre alternativ.

Förslagen är inte radikala, utan en återgång till hur det fungerade när statliga pengar fortfarande dominerade. Ny teknologi och nya regelverk kring betalningar har kraftigt gynnat de privata bankpengarna på de statliga pengarnas bekostnad. Våra politiker har inte förstått konsekvenserna av denna förändring.

Medan alla andra måste arbeta och bidra till samhället, har bankerna kunnat ligga i hängmattan och få miljarder av våra skattepengar. Likt oligarkerna i det samman­fallande Sovjet­imperiet kunde suga ur statens tillgångar och berika sig själva så har våra svenska banker skapat en modell där statliga medel går till deras privata verksamheter.

Vare sig man står till höger eller vänster bör vi inse att situationen inte är hållbar. Bankernas vinster är på nivåer som saknar motstycke i svensk historia. Samtidigt släpar investeringar i infrastruktur och annan offentlig verksamhet efter.

Ytterst är det en demokrati­fråga. Våra politiska beslutsfattare behöver ta ansvar för att våra skatte­pengar används på ett ansvarsfullt sätt och inte överförs rakt ner i fickorna på privata aktieägare, som ofta tillhör de redan rika. Staten måste ta tillbaka makten över pengarna.

Joakim Sandberg
professor i praktisk filosofi och föreståndare för forskar­gruppen i finansiell etik vid Göteborgs universitet
Björn Eriksson
ordförande Kontant­upproret
Samuel Färdow Kazen
utredare Positiva Pengar

En stor majoritet av svenska folket vill ha kontanterna kvar. Riksbanken har varit extremt tydlig med att det behövs en lagreglering av kontanterna. Låt det nu inte dra ut på tiden, då kan det vara för sent att rädda våra kontanter. Det skriver Björn Eriksson, ordförande för Kontantupproret, och Anders Lago, ordförande FUB i Altinget (26/2).

För drygt två månader sedan överlämnades Kontantutredningen till finansmarknadsminister Niklas Wykman. I utredningen föreslås lagstiftning för att säkra kontantsystemets fortlevnad i Sverige.

Utredningen har nu äntligen skickats ut för sedvanlig remissbehandling. Att genom en remiss inhämta synpunkter på förslagen är det sätt som vi säkrar en transparent och saklig process. Vi är många som påpekat att detta behövs.

Alla har rätt att inkluderas

Det finns flera skäl att bevara kontanterna. Främst handlar det om den stora och utsatta grupp, enligt utredningen en halv till en miljon människor, som är beroende av kontanter. Alla har rätt att vara inkluderade i samhället, även våra medlemmar med en intellektuell funktionsnedsättning som ofta inte får tillgång till banktjänster på samma sätt som andra.

Dessutom är det ur beredskapssynpunkt farligt om vi som land gör oss ensidigt beroende av digitala betalsystem. En fientlig aktör kan då rikta in sig på att angripa dessa och utnyttja vår sårbarhet. Riksbankschefen Erik Thedéen var förra veckan i riksdagens finansutskott och mot bakgrund av det oroliga omvärldsläget uppmanade han ledamöterna att skynda på lagstiftningen.

Ett tredje argument handlar om förtroendet för hela det finansiella systemet. Om människor inte längre kan ta ut sina egna pengar riskerar vi att skapa oro och i värsta fall en finansiell krasch.

Kontantutredningen föreslår därför ny lagstiftning på framför allt tre områden:

• Livsmedelsbutiker och apotek ska vara skyldiga att ta emot kontanter.
• Offentligrättsliga tjänster, exempelvis sjukvård, tandvård, bilbesiktning, passavgifter och liknande ska alltid kunna betalas med kontanter.
• Storbankerna ska bli skyldiga att tillhandahålla en fungerande kontantservice till företag och privatpersoner, över hela landet och till en begränsad kostnad.

Det är inget konstigt med dessa förslag. Snarast är de försiktiga i jämförelse med motsvarande regleringar i våra grannländer och inte minst det som är på gång i euro-området. Det senare är i sig en anledning för Sverige att införa en reglering av rätten att betala med kontanter. Det kommer bli enormt dyrt för handeln om vi först avskaffar kontanterna och därefter, ifall vi inför euron, tvingas återställa hela denna infrastruktur. Det låter kanske osannolikt i dag att Sverige inför Euron, men minns hur snabbt vändningen kring Natomedlemskapet gick.

En majoritet vill ha kvar kontanterna

Finansdepartementet önskade få en utredning om kontanterna. Utredningen har presenterats med flera väl genomarbetade förslag, men det är också mycket som saknas. Nu blir det en remiss till berörda instanser och därefter en proposition som vi hoppas lyssnar in synpunkter på hur en lagstiftning bör se ut.

En stor majoritet av svenska folket vill ha kontanterna kvar. Riksbanken har varit extremt tydlig med att det behövs en lagreglering av kontanterna. Låt det nu inte dra ut på tiden, då kan det vara för sent att rädda våra kontanter. 

Björn Eriksson, ordförande Kontantupproret

Anders Lago, ordförande Riksförbundet FUB