Idag skriver Kontantupprorets ordförande Björn Eriksson på Svenska Dagbladets debattsida om hur penningtvättsreglerna i Sverige missbrukas, och istället för att stoppa brottslighet används för att öka storbankernas vinster.
Läs hela debattartikeln nedan.
Bankerna skapar hetsjakt på vanligt folk
Regelverket när det gäller penningtvätt bör ses över. Som det nu fungerar i Sverige är det mer ett verktyg för att öka vinsterna hos storbankerna än att få fast verkliga brottslingar, skriver Björn Eriksson.
Nu när EU:s direktiv om penningtvätt varit i bruk i snart ett decennium kan det vara lämpligt med en utvärdering. Hur har det gått? Med facit i hand kan vi se att våra banker mest sysselsatt sig med att sila mygg och svälja kameler.
Enligt EU-direktivet från 2017 ska kontanttransaktioner på över 10 000 euro granskas för att förhindra penningtvätt. Men Sverige ville vara duktigast i klassen. Här infördes därför en regel om att företag som regelbundet tar emot kontantbetalningar på 5 000 euro eller mer måste följa särskilda regler för kundkännedom och registrera sig.
Dessutom lades en stor vikt vid själva beloppet, trots att det i direktivet mycket tydligt står att misstanke om penningtvätt är viktigare än beloppet i sig.
Det här gjorde att bankerna fick ett betydande merarbete för att följa lagen i Sverige. Men eftersom direktivet ligger i linje med bankernas strävan att få bort kontanterna av marknadsmässiga skäl, var de snabbt med på noterna och sänkte beloppsgränserna ännu mer i sina interna rutiner, ofta ner till 10 000 eller 5 000 kronor.
En konsekvens blev att bankerna anställde mängder av unga medarbetare för att jaga vanliga medborgare för småbelopp, som på grund av penningtvättslagens breda definition kunde klassas som misstänkt ”svarta pengar”. Så jobbar de fortfarande.
Några exempel:
En kvinna från Göteborg som bosatt sig i Spanien hade passerat 80 år och ville nu komma hem för att avsluta detta jordeliv i ordnad form. Hon tog kontakt med sin gamla bank och ville flytta över sina bankmedel dit. Svaret blev nej då banken i Göteborg inte kunde spåra var pengarna varit i detalj de senaste fem åren.
Ett annat exempel: En vd som jag känner blev nyligen uppringd av banken som frågade om lönen. Han svarade att det bara är en person i företaget och det är han. Och det är hans lön.
Bakgrunden är att en form av penningtvätt enligt bankerna är att kalla en insättning för ”lön” även om den inte är det. De unga bankanställda ringer därför ofta upp småföretagare när de hittar betalningar som det står lön på, utan att undersöka närmare vilka som är anställda på företaget. Detta gör förstås att misstron mot bankerna växer hos vanligt folk.
Bankerna ställer också krav på att handeln ska fråga sina kunder som handlar för belopp på 3 000–4 000 kronor var de har fått pengarna ifrån. Man pressar på så sätt kunderna att gå över till kortbetalning eftersom de ogärna vill utsätta sig för obehaget att bli misstänkliggjorda.
Genom att hota företagen med rättsliga åtgärder om de inte kan bevisa varifrån pengarna kommer förhindrar de i praktiken att kontanter används som betalmedel. Att vara föremål för utredning, även om det saknas grund, kan för en småföretagare vara helt förödande. Detsamma gäller vanliga människor, ofta äldre som aldrig i hela sitt liv gjort något brottsligt. Plötsligt blir de misstänkta för allvarlig brottslighet trots att det kan vara så oskyldigt som att ha sparat lite i skrivbordet för sämre tider. Det senare är något som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, också uppmanar alla i Sverige att göra av beredskapsskäl.
De värsta penningtvättsskandalerna i svensk historia står dessutom de svenska bankerna själva för. Bara affärerna i Baltikum, som fick sitt rättsliga efterspel häromåret, handlade om tvätt av åtminstone 2 000 miljarder kronor. Det är över trettio gånger mer än det sammanlagda värdet av alla svenska sedlar och mynt, som består av cirka 60 miljarder kronor. Bara bötesbeloppet motsvarade en tredjedel av hela den svenska kontantmängden.
Det hela påminner mig om min tid som rikspolischef, när polisen hade uppdraget att stoppa rattfylleri. Kloka poliser förstod då att det var effektivast att utföra kontrollerna där sannolikheten var högst, som på helgnätter – inte när människor var på väg till jobbet på vardagar. Det viktiga är att få fast de farliga bilförarna, inte att utföra ett visst antal tester.
Hur tar man då emot penningtvättsdirektivet i resten av EU? Helt annorlunda än i Sverige, framför allt eftersom det står i direkt kontrast mot EU:s grundpelare om den fria rörligheten av kapital. I Europa tillämpar man därför det på ett rimligt sätt och har inte infört några egentliga begränsningar utöver vad direktivet anger.
Nuvarande svenska tillämpning av penningtvättsreglerna går inte ihop med ambitionen att upprätthålla kontantsystemet. Detta samtidigt som tunga myndigheter som Riksbanken och MSB vill att vi använder mer kontanter.
Våra politiska beslutsfattare bör därför se över regelverket kring penningtvätt i Sverige. Som det fungerar nu är det mer ett verktyg för att öka vinsterna hos våra storbanker än att få fast verkliga brottslingar.
